Förra julen var, som jag nämnt, dämpad. Jag var ledsen över ett uppbrott och andra i min närhet mådde väldigt dåligt, vilket såklart påverkade oss runt dem. Tyvärr är ju livet så, även om jag gärna vill att juuulens magiii ska få alla problem att lösas upp i glittrande stjärnstoft, så fungerar det inte så. (Stating the obvious här, men ibland är det bra att påminna sig själv om det.)
Ändå vill jag på något sätt lyfta det faktum att min jul 2017 trots allt det sorgliga och ledsamma, ändå är en jul jag bevarar minnet av och tänker på med tacksamhet.
Jag skrev ett inlägg redan då, förra året, när jag var som mest ledsen, som ni kan läsa här:
”Att vara ledsen vid jul och att klättra ur förväntningsfällan”
Sedan dess har jag knutit ännu starkare band till mina vänner, familj och kollegor och jag har övat mer och mer på att vara öppen och ärlig om hur jag mår, med alla. Även mig själv.
VARNING! CHEESY YTTRANDE FÖLJER!
Så. Såhär i efterhand, när snart ett år har passerat… Då känner jag att min julklapp från livet, universum och allting förra året var att få tid att prioritera mig själv och de som betyder allra, allra mest för mig.
Alla timmar jag spenderade med att plöja Gilmore Girls från början till slut (7 säsonger plus Netflix-avsnitten på en månad – det är starkt jobbat, erkänn!) och promenera i kylan och vintermörkret – det var väl spenderade timmar. Jag plockade upp bitarna av mig själv och limmade noggrant ihop dem igen. Och under månaderna som gått sedan dess har limmet fått tid att härda.
Med det sagt!!!! så har jag den senaste tiden känt en nästan förvånande tilltagande längtan efter julen. Jag trodde ärligt talat att jag blev lite bränd förra året, kanske skulle behöva återhämta mig lite mer, inte skulle vara så taggad som annars på hela julkarusellen. Men det är jag!
Jag ser fram emot friden, när man kommer hem från den hektiska världen utanför, med stressade människor som hetsar fram (tillsammans med en själv) i butikerna för att hinna köpa julklappar på lunchen för att sedan trängas med kassarna på buss och tåg hem, skvalet från högtalarna som får musiken jag annars finner stämningsfull att förvandlas till något nästan komiskt malande, myllret på gatorna.
När man kommer hem och stänger dörren och katterna möter mig i hallen, lägenheten är mörk men upplyst av adventsljusstakarna och det doftar av doftljusen jag eldar på kvällarna.
DE STUNDERNA. Gud, vad jag ser fram emot dem i år.
